I morse var det riktigt segt att komma upp. Det är som Linnéa sa på bussen, tröttheten börjar komma ikapp en nu. Det är fortfarande lika kul och så i skolan, men det finns ju en gräns man alltid når när man inte kan komma ifrån att man är trött. Tur det är fredag imorgon så vi alla får vila lite över helgen. Tror det inte finns någon som inte håller med mig.

Aktivitetsdag idag. Gud, vart ska man börja. Vi hade samma grupp som igår så jag visste ju allas namn förutom killarnas då. Alltså jag har verkligen ingenting mot invandrare för att dom är invandrare. Jag har nått emot att det oftast är dom som har problem med hur man beter sig. Sen att dom har namn som antingen är mil långa eller så har man inte en susning om hur fasen man uttalar dom. I det här fallet var dom korta men nog svåra att uttala ändå. Självklart var det alltid minst en av killarna som vägrade vara med på dom roliga små övningarna med 3orna. Alltså det var inga komplicerade övningar direkt. Kasta boll i hink, bilda så många ord som möjligt av orden Barn och fritid, springa och hämta och lämna vatten i en hink. Ja ungefär sånna övningar. Allt för att vi skulle lära känna varandra bättre. Jag lovar, det funka helt kanoners. Jag lärde känna en jättegullig tjej som heter Izabelle. Verklig underbar tjej, och det kan jag säga utan att tveka efter att ha känt henne i två dagar.

Efter lunchen var det stora ögonblicket inne. Vi skulle få reda på våran klass. Jag var så otroligt nervös så jag visste knappt vart jag skulle ta vägen. Alltså det var hemskt. Dom tog fram första listan och började räkna upp namn. Min kompis Natalie som jag mest av allt i världen ville gå i samma klass som blev uppropad. Även Izabelle. Jag höll tummarna stenhårt och vägrade släppa gräppet för jag skulle bara hamna i den klassen. Det var bara det jag hade i huvudet då. Fanns inget annat. Föresten det är i sånna här tillfällen man hatar mest av allt att ha ett efternamn som börjar på bokstaven P. Sist på hela listan, tror jag det var om jag inte missade nått namn där i min lycka, läste hon iaf upp mitt namn. Vilken lättnad det var alltså. Jag och Natalie gick och småskratta och log hela vägen till klassrummet vi skulle vara i. Det gick verkligen inte att beskriva lyckan !

Inne i klassrummet skulle vi ju såklart få en massa information och sånt där rätt långtråkigt. Men en av våra klassföreståndare, som påtal om ingenting sådär också heter Anna, är ju bara lite speciell och egen. Alltså gud man ser på henne på lång väg att hon inte är precis som alla andra. Men så otroligt rolig alltså. Natalie började helt plötsligt att skratta åt något. Jag har ingen aning om åt  vad och efteråt visste inte Natalie heller, haha. Men det fick iaf mig att börja skratta. I början gick det att hålla det rätt så diskret och på bra nivå. Tillslut när Anna började med sina jäkla rörelser och fula miner då var det så otroligt svårt att hålla det där på en bra nivå så vi skratta så vi grät. Alltså vi försökte fortfarande hålla det diskret för det var bara hon och jag som skratta i hela klassen, men gud vad det var svårt. Hemskt svårt. Jag kunde inte ens titta på Natalie utan att börja skratta. Men jag var tvungen att titta åt det hållet för där stod lärarna och prata om massa viktiga saker som vi satt och skratta åt av någon anledning vi inte vet just nu, haha. Tillslut fick vi en rast på 5 minuter. Då kunde vi skratta av oss lite, haha.

Påväg hem med bussen pratade vi rätt mkt om nya klasserna som vi hade fått och så. Rätt som det var så åkte bussen helt fel. Ingen vågade säga nått. Men tillslut var det en tjej lite längre bak som ropade, men det hördes inte dit fram till chaffören så jag tog mig "äran" till att säga till. Men gud så otrevlig han var då. Visst man blir irriterad när man gör fel, men jag skulle ju bara kolla så han hade koll på att det var fel så han inte körde fel mer. Gud vad jag hatar människor som är sånna. "Jag vet jag vet, jag är fel. Förlåt då" vräkte han ur sig. Tänkte att jag ska inte sänka mig till hans låga nivå för så dum är inte jag så jag sa åt honom "det gör ingenting. Alla gör fel. Det är så vi lär oss". Natalie bara log mot mig och börja med sitt småfniss igen, haha. Hon är för söt. Men den som trodde att problemen var över på den där resan trodde ju helt fel. I den berömda bussbacken (alla som bor här vet vad jag menar, för er andra är det bara att hänga på, inget viktigt) där dom just nu håller på och bygger och grejar. Ska jag vara riktitgt ärlig vet jag inte vad det är dom gör. Men iaf så är det just nu enfiligt där så dom har fått sätta stoppljus på varsin sida om backen. När vi kom till det trafikljuset var det rött. Vi stannade där och väntade på grönt. Det slog om till grönt och vi börjar åka. Men vi hinner inte långt innan nästa buss från andra hållet kmr och det blir möte. Ingen kan köra om för på ena sidan är det dike och andra sidan är där dom håller på och bygger. Busschaffören blir då rasande och pratar med någon i sin radio. Vi hör hela samtalet som inte var speciellt intressant men han bestämmer sig tillslut för att backa. Han börjar backa och allt ser ut att gå jättebra, sakta men jättebra. Men allt slutar med att bussen näst intill är nere i diket. Vet inte men det kändes som att bakhjulen var nere i diket. Det här är inte heller första bussproblemet den här veckan. Vi prata om det på bussen och jag räkna ut lite snabbt och enkelt att det vi har kvar att bocka för på listan är krock och hamna i diket. Så då vet vi vad vi kan förvänta oss imorgon.

Hoppas ni orkar läsa allt. Ändå skriver jag inte med allt som händer på dagarna. Shit, ni ska bara veta allt, haha.

Puss och kram / Anna