När kroppen säger anfall
| Just nu vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Dagen har varit något speciell om man säger så. Dömde två matcher i Nora och jaa. Som jag sa i det tidigare inlägget skulle det bli intressant. Vet inte om det var så intressant, det var mer mardrömsliknande. Första matchen, flickor födda 96, ursäkta mig men den var verkligen skit tråkig att döma. Det händer ingenting. Man bara står där. Såg då fram emot matchen efter, pojkar 95. Men det skulle jag inte gjort. Make till match har jag nog aldrig varit med om. Utvisningar, svordomar, galna tränare, hel korkat sekitariat och mycket mycket mer. Jag var så arg efter matchen att jag stod och skaka. Det var nått helt sanslöst. Imorgon är det i alla fall lugna matcher. Poolspel i Kumla, flickor 97/98. Då blir det stå domare, men det känns som att det faktiskt är så mycket bättre. Lätta pengar om man säger så. Man behöver inte blåsa så mycket heller så man sliter ju inte på visselpipan. Nej, jag ser fram emot morgondagen och struntar i vad som har hänt idag. En mysig dag med Pernilla, ja det blir bra. Bye. |
Kommentarer
Trackback
