För er som inte vet, när jag har börjat tänka finns det inget stopp. Den här gången är inget undantag.

Igår när jag rakade benen började jag nämligen tänka. Tänk hur mycket hår vi egentligen tar bort från vår kropp. Särskilt vi kvinnor. Vi är ju i stort sätt på vartenda hårstrå man kan tänka sig. Ska det inte rakas bort så ska det rättas till. Vi rakar benen, under armarna, kanske även lite intimare delar, plockar ögonbryn. Det är väldigt mycket hår sammanlagt. Sen har vi ju då håret på det kära huvudet. Vilken kvinna fixar inte håret innan man lämnar hemmet. Men killarna är ju inte heller långt efter. De fixar en del med håret de har på kroppen de med.

Nu är ju frågan, är det värt allt det här jobbet? Tydligen är det ju det eftersom vi dag efter dag fortsätter med det här klippandet, plockandet och rakandet. Eller gör vi det bara för att vi alltid gjort det, eller kanske för att vi tror att alla andra inte skulle tycka om en för att man bröt mönstret?


Vad säger ni, är det här okej eller?